fredag 16 augusti 2013

www.juliasrom.se

Jag vet inte om det fortfarande finns människor som klickar sig in hit, men om det gör det så är ni helt fel ute. www.juliasrom.se är det som gäller från och med nu. Jag är inte jätteaktiv där ännu eftersom det är två veckor kvar tills Rom blir verklighet (åh herregud), men snart så.

Den här bloggen får vara kvar endast med tanke på alla Hjälmaredsminnen den är full av.

Arrividerci!

onsdag 3 juli 2013

MINDRE ÄN TVÅ MÅNADER KVAR, AAAAHH MAAAA GAAAD!!

AAAAHHHH DET ÄR JULI, OCH JAG FLYTTAR OM MINDRE ÄN TVÅ MÅNADER! TILL ITALIEN!!!! TILL ROM!!!! AAAAAAHHHHH!!!!

Non lo so parlo e mi chiamo Julia, sono Svedeze, BLINKBLINK. Un risotto con räkor e ärtor per favore e  forse pollo, grazie. (ÄR SÅ SJUKT SUGEN PÅ RISOTTO!!!!)

- Ungefär så bra går mina egna små språklektioner då jag sporadiskt kikar i mina gamla kursböcker i italienska, klockan tre på natten. HUR SKA ALLT GÅÅÅÅ?

När jag inte längtar / panikar / planerar / längtar / längtar till Rom så jobbar jag på il glasbruko e vedo da serier. Askul sommar hittills. Tvingar mina vänner och systrar att vara med mig ibland också. Med betoning på tvingar MOHAHAHAHAHAHAHA!!!

MMhHHHHH, kära ickebefintliga läsare (eftersom jag ständigt säger åt er att sluta läsa bloggen, men ändå fortsätter skriva, HEHEHEHEHE) det här måste ju definitivt vara det flummigaste jag någonsin har skrivit. And you know what? YOU KNOOOW WHAAAAT?

I'M PROUD OF IT!!!!!!!!!!! 

söndag 23 juni 2013

Jag vill bara prata om tvivel.

Okej, jag har tänkt igen. Om jag hade varit en annan människa hade jag kanske låtit bli att skriva ner mina tankar i offentligheten, men nu är jag inte en annan människa, och det kan vi ju inte göra något åt för tillfället.

Därför tänkte jag skriva om något vi måste bli bättre på att prata om: Tvivel.

Jag tvivlar hela tiden. Flera gånger har jag varit på väg att skriva till min bibelklass och fråga om deras erfarenheter, om tips för att komma över det mörka. Men jag har aldrig skrivit om det. Dels för att jag, likt med mycket annat, ibland skäms över att jag tvivlar. Dels för att jag tror mig veta vad de flesta kommer att svara: be, lyssna på lovsång och läs Bibeln. Det är inga dåliga svar, tvärtom. Men det är inte de svaren jag vill ha. Jag vet nämligen att det är bra att be och läsa Bibeln. Jag vet att lovsång förmodligen ger mig frid för stunden. Dock tror jag inte att det räcker i längden. Jag tror inte att det är ett bra sätt att i det stora hela ta sig ur tvivel. När jag tvivlar handlar det aldrig om att jag på nytt behöver bli övertygad om Guds existens (hittills). Det handlar om att jag behöver förstå. Förstå sambanden mellan all ondska som ständigt gör sig påmind i världen. Som aldrig tar paus oavsett hur mycket jag ber, lyssnar på lovsång eller läser Bibeln. För det går inte att stänga in sig i en bibelbönsbubbla och inte låtsas om ondskan utanför den. För mig går det inte heller att tro på att all ondska i världen och allt tvivel inom mig har att göra med djävulen. Eller så här: att ondska finns kan säkert förklaras på hundra olika sätt, och olika människor hittar svaret på problemet på olika sätt. Djävulsbilden är ett. MEN när det handlar om tvivel, är det då sunt att blanda in djävulsbilder? Om det är "djävulen" som är orsaken till att jag tvivlar, då är det alltså också FEL att tvivla!
 Det är här det skär sig. Jag tror nämligen att tvivel är nyttigt och jag förstår inte varför det inte pratas mer om tvivel. Vi behöver tvivla ibland för att kunna växa i tro. En gång sa en klok lärare på Hjälmared att "tvivel är trons skelett". Jag fastnade så mycket för det uttrycket, och har tagit det till mig. Men dessvärre är djävulsbilden i samband med tvivel hundra gånger vanligare, och jag vet inte vad det finns för belägg för den bilden? Hur kan människor som skyller tvivel på det tro att det ska stärka människan som tvivlar? HUR?

Vi vill så gärna ha svar på alla frågor inom tro, kristendom och teologi. Men om vi nu läser Bibeln, som alla som också hänvisar till djävulsbilden förmodligen vill att vi ska göra, så märker vi att det finns huuuur många frågor som helst som inte har något svar. Däremot tar sig många ständigt friheten att hitta på svar. Om detta sker av präster eller pastorer med auktoritet, så missbrukar de sin makt.

Jag tror på godhet, och därför också på ondska. Jag tror att ondska finns, i olika skepnader, i många skepnader, överallt och hela tiden.

Men jag är så. otroligt. trött. på vissa kristnas lösningar på problem. Kan jag inte bara få tvivla utan att få höra att djävulen har min själ i sitt grepp? Kan jag inte bara få hata cancer utan att behöva blanda in någon djävulsbild som svar på varför sjukdomen finns? Kan jag inte bara få slippa erfara kristna människors otroliga maktbehov och framför allt: kan vi inte börja prata mer om tvivel, utan att endast ge djävulsbilden som förklaring och utan att endast referara till en bibelbönsbubbla?
Snälla.

Ps. Som vanligt generaliserar jag, vilket inte heller är särskilt sunt kanske. Jag tror att de flesta kristna är snälla - men dock vet vi alla att makt i samband med djävulsbilder är alldeles för vanligt, och DET tror jag definitivt inte är sunt.

lördag 15 juni 2013

Under redigering

Är bloggen, då jag fixar och trixar med en Romblogg som blir officiell när det närmar sig september.
Det känns helt enkelt bäst att tillägna min Romtid en helt egen blogg, om än under samma domän. Jag vill inte blanda in känslor, politik och gammalt groll med det som komma skall, om ni förstår vad jag menar.

Till dess kanske det är lite tyst här. Denna blogg kommer inte att raderas eftersom den innehåller så många viktiga minnen, men den läggs på is tills jag vet hur jag ska göra med de båda bloggarna.

Risken finns förresten att jag blir arg på sverigedemokrater, kvinnohatare eller representanter för kyrkan - och då vet ni var ni hittar mig och mina arga reflektioner...

Ha det fint så länge!

måndag 10 juni 2013

Eftersom ingen någonsin skriver något om ångest, gör jag det nu. ÅH NEJ, VARFÖR MÅSTE HON TA UPP DET?

- För att det är viktigt, simple as that.

När jag var 15,16,17, 18, 19 år hade jag önskat att det fanns något att läsa om ångest. Annat än de självdestruktiva biografierna om självskadebeteende, så som Vingklippt ängel och Zebraflickan. Bra böcker, absolut, men mer skadliga än hjälpsamma för ångestfulla människor i 15-års åldern.

Vet ni hur mycket mod det krävs för en människa i högstadiet eller på gymnasiet att gå till kuratorn eller att  prata med en annan vuxen i närheten? Så. Otroligt. Mycket. Mod. När en mår dåligt handlar hela livet om rädsla. Rädsla att bli dömd, att inte bli tagen på allvar. Rädsla att få höra fel svar, att få hjälp som en inte vill ha. Rädsla att spräcka bubblan, bilden som en har byggt upp för skolkamrater, vänner, lärare och auktoriteter. Rädsla att känna det en känner utan att förstå varför, rädsla att uppleva det en upplever. Rädsla präglar de vakna nätterna, morgnarna, dagarna, kvällarna. Rädsla över att känslorna aldrig ska ta slut, att ångest ska äta upp en, att livet alltid ska vara som det är just precis då.

När modet inte finns, när ingen märker att de leende fasaderna är FALSKA, försvarsmekanismer som å ena sidan finns där med hoppet att bli avslöjade och å andra sidan blir fler och fler i rädsla att bli avslöjade. När en är 16 år och får sin första panikångest-attack. När en är 16 år och på fullt allvar tror att en ska dö för det är det enda en kan tänka.

Om ingen förståelse, upplysning eller kunskap finns under de tillfällena. Vad hjälper då?

Det är kanske inte skolans ansvar att upplysa om ångest, men eftersom ångest är något som alla förr eller senare upplever (vårdguiden.se) så är det en stor angelägenhet för alla ungdomar på alla skolor. Det finns föreläsningar om allt mellan himmel och jord på skolorna under skoltid. Att ägna en halv lektion åt ångest någon gång under sin skoltid borde fan stå i skolplanen. ALLA upplever någon gång ångest. Långt många fler än de som bryr sig om politik (som 90% av föreläsningarna utanför klassrummet under min gymnasietid handlade om).
  Om jag  hade fått höra om ångest, dess symptom och hur viktigt det är att prata om det så hade mina fyra ovanstående år kanske inneburit lite mindre rädsla och färre vakna nätter. Vem vet. Idag kanske skolungdomarna googlar. Jag gjorde inte det. Idag kanske de som upplever jobbiga perioder vågar prata om det innan det är för sent. Jag gjorde inte det förrän efter fyra år av ständig rädsla. År som jag hade kunnat uppleva annat under. Idag kanske skolorna fattar hur viktigt det här är och tar tag i det. Jag hoppas hoppas hoppas det.

Det här skrivs inte som ett "tyck synd om mig"-inlägg. Det här skrivs som en otroligt stor angelägenhet och är en följd av hur fruktansvärt trött jag är på att nästan INGEN (eller alldeles för få) vågar ta upp ämnet ångest. Så nu gör jag det.
Ångest, ångest, ångest, ångest. Så jävla jobbigt och problematiskt och alldeles för få har koll på det.
Nu hoppas jag att ni inte tror att jag vill göra eleverna och skolorna till deppskolor där alla går runt och pratar om ångest. Jag vill bara att de som känner det de känner och tror att det är något fel på dem ska få kunskap. För kunskap är nyckeln.

Jan Björklund, skriv in en ångestparagraf i skolplanen. En enda liten föreläsning någon gång. Tack.

PS. Det här är enda gången jag skriver ett helt blogginlägg och på riktigt hoppas att allt jag har skrivit är fel. Att allt helt enkelt har förändrats sedan jag slutade grundskolan och gymnasiet och att det har börjat pratas om ångest i skolan, annat än om det är elevens initiativ. Om ni vet bättre än jag på det området får ni gärna dela era erfarenheter.

lördag 8 juni 2013

Återföreningsvecka

Hela veckan har jag träffat saknade människor och pratat ikapp om livet. Vad som hänt sedan sist. Vad som hända skall.

Jag är så välsignad som har så många vänner och systrar som jag inte behöver träffa varje vecka - men som det känns som att jag aldrig har varit ifrån när vi väl ses. Oavsett milavstånd, oavsett hur länge sedan vi senast pratade eller sågs.

Jag är otroligt tacksam för det och inser vilka vänner som är äkta vänner.

söndag 2 juni 2013

Första.

Elva på kvällen. Solen har gått ner men det är fortfarande ljust. Bland molnen skymtar rosa strimmor från solnedgången. Det grönskar precis överallt och doftar som det bara gör under sommarSverige. Jag tänker att jag måste minnas den här tiden. När det är höst, när det är vinter, när jag bor utomlands. När mycket annat med Sverige gör mig ledsen och trött.

Det är juni och Sverige är allra vackrast just precis nu.