Under redigering

Är bloggen, då jag fixar och trixar med en Romblogg som blir officiell när det närmar sig september.
Det känns helt enkelt bäst att tillägna min Romtid en helt egen blogg, om än under samma domän. Jag vill inte blanda in känslor, politik och gammalt groll med det som komma skall, om ni förstår vad jag menar.

Till dess kanske det är lite tyst här. Denna blogg kommer inte att raderas eftersom den innehåller så många viktiga minnen, men den läggs på is tills jag vet hur jag ska göra med de båda bloggarna.

Risken finns förresten att jag blir arg på sverigedemokrater, kvinnohatare eller representanter för kyrkan - och då vet ni var ni hittar mig och mina arga reflektioner...

Ha det fint så länge!

Jag hånar inte ateister. Jag tycker inte att de är dumma i huvudet för att de inte ser det jag ser. Inte heller bryr jag mig särskilt mycket om personer i min närhet praktiserar andra religioner. Varken islam eller new age eller vad som helst annat, så länge det inte är direkt farligt eller skadligt. 

Jag vill alltid försöka se till människan och inte till fördomarna runt omkring, även om det inte alltid är det lättaste. 

Jag värdesätter respekt, vill inte att någon ska känna sig illa till mods på grund av mig eller mina åsikter. Det går emot precis allt jag tänker och tycker. 

Det här blir till ett problem: Jag förväntar mig respekt tillbaka. Jag vill inte bli hånad för att jag inte tycker, tänker, känner samma som vissa människor gör. För att jag har en tro som de inte kan relatera till. 

Jag hånar inte trots att jag inte håller med (vilket är en självklarhet) - är det då så jävla svårt att acceptera och respektera mig? Varenda människa kan göra det utan att tycka, tänka, känna, tro detsamma som jag gör - jag vill bara bli respekterad som människa. 

Men det gick ju inte. Jag är så fruktansvärt ledsen och känner mig trampad på. Det är så lätt att ha åsikter och dela tankar med de jag är trygg med, även om vi inte håller med varandra, men den här gången var jag tyst - vilket ledde till att deras hån blev större och jag blev så förminskad att jag just nu känner åt helvete med alltihop. 

Eftersom ingen någonsin skriver något om ångest, gör jag det nu. ÅH NEJ, VARFÖR MÅSTE HON TA UPP DET?

- För att det är viktigt, simple as that.

När jag var 15,16,17, 18, 19 år hade jag önskat att det fanns något att läsa om ångest. Annat än de självdestruktiva biografierna om självskadebeteende, så som Vingklippt ängel och Zebraflickan. Bra böcker, absolut, men mer skadliga än hjälpsamma för ångestfulla människor i 15-års åldern.

Vet ni hur mycket mod det krävs för en människa i högstadiet eller på gymnasiet att gå till kuratorn eller att  prata med en annan vuxen i närheten? Så. Otroligt. Mycket. Mod. När en mår dåligt handlar hela livet om rädsla. Rädsla att bli dömd, att inte bli tagen på allvar. Rädsla att få höra fel svar, att få hjälp som en inte vill ha. Rädsla att spräcka bubblan, bilden som en har byggt upp för skolkamrater, vänner, lärare och auktoriteter. Rädsla att känna det en känner utan att förstå varför, rädsla att uppleva det en upplever. Rädsla präglar de vakna nätterna, morgnarna, dagarna, kvällarna. Rädsla över att känslorna aldrig ska ta slut, att ångest ska äta upp en, att livet alltid ska vara som det är just precis då.

När modet inte finns, när ingen märker att de leende fasaderna är FALSKA, försvarsmekanismer som å ena sidan finns där med hoppet att bli avslöjade och å andra sidan blir fler och fler i rädsla att bli avslöjade. När en är 16 år och får sin första panikångest-attack. När en är 16 år och på fullt allvar tror att en ska dö för det är det enda en kan tänka.

Om ingen förståelse, upplysning eller kunskap finns under de tillfällena. Vad hjälper då?

Det är kanske inte skolans ansvar att upplysa om ångest, men eftersom ångest är något som alla förr eller senare upplever (vårdguiden.se) så är det en stor angelägenhet för alla ungdomar på alla skolor. Det finns föreläsningar om allt mellan himmel och jord på skolorna under skoltid. Att ägna en halv lektion åt ångest någon gång under sin skoltid borde fan stå i skolplanen. ALLA upplever någon gång ångest. Långt många fler än de som bryr sig om politik (som 90% av föreläsningarna utanför klassrummet under min gymnasietid handlade om).
  Om jag  hade fått höra om ångest, dess symptom och hur viktigt det är att prata om det så hade mina fyra ovanstående år kanske inneburit lite mindre rädsla och färre vakna nätter. Vem vet. Idag kanske skolungdomarna googlar. Jag gjorde inte det. Idag kanske de som upplever jobbiga perioder vågar prata om det innan det är för sent. Jag gjorde inte det förrän efter fyra år av ständig rädsla. År som jag hade kunnat uppleva annat under. Idag kanske skolorna fattar hur viktigt det här är och tar tag i det. Jag hoppas hoppas hoppas det.

Det här skrivs inte som ett "tyck synd om mig"-inlägg. Det här skrivs som en otroligt stor angelägenhet och är en följd av hur fruktansvärt trött jag är på att nästan INGEN (eller alldeles för få) vågar ta upp ämnet ångest. Så nu gör jag det.
Ångest, ångest, ångest, ångest. Så jävla jobbigt och problematiskt och alldeles för få har koll på det.
Nu hoppas jag att ni inte tror att jag vill göra eleverna och skolorna till deppskolor där alla går runt och pratar om ångest. Jag vill bara att de som känner det de känner och tror att det är något fel på dem ska få kunskap. För kunskap är nyckeln.

Jan Björklund, skriv in en ångestparagraf i skolplanen. En enda liten föreläsning någon gång. Tack.

PS. Det här är enda gången jag skriver ett helt blogginlägg och på riktigt hoppas att allt jag har skrivit är fel. Att allt helt enkelt har förändrats sedan jag slutade grundskolan och gymnasiet och att det har börjat pratas om ångest i skolan, annat än om det är elevens initiativ. Om ni vet bättre än jag på det området får ni gärna dela era erfarenheter.

Återföreningsvecka

Hela veckan har jag träffat saknade människor och pratat ikapp om livet. Vad som hänt sedan sist. Vad som hända skall.

Jag är så välsignad som har så många vänner och systrar som jag inte behöver träffa varje vecka - men som det känns som att jag aldrig har varit ifrån när vi väl ses. Oavsett milavstånd, oavsett hur länge sedan vi senast pratade eller sågs.

Jag är otroligt tacksam för det och inser vilka vänner som är äkta vänner.

Första.

Elva på kvällen. Solen har gått ner men det är fortfarande ljust. Bland molnen skymtar rosa strimmor från solnedgången. Det grönskar precis överallt och doftar som det bara gör under sommarSverige. Jag tänker att jag måste minnas den här tiden. När det är höst, när det är vinter, när jag bor utomlands. När mycket annat med Sverige gör mig ledsen och trött.

Det är juni och Sverige är allra vackrast just precis nu.

Jag är inte fjorton år, jag lovar.

Jag hamnade av oklar anledning på högstadietjejers bloggar. Kände att min bloggbild som jag hade ett litet tag är alldeles för lik fjortonåringarnars bloggbilder, och jag fick en ålderskris. Så nu får Gud i form av texten från altartavlan i kapellet på Hjälmared vara med istället. Hoppas att jag på så sätt får en stjärna i kanten och garanteras en plats i evigheten. Jag tror inte att det finns ålderskriser där.

Vakna nätter

Tänk om jag hade varit kreativ eller ett uppfinnargeni. Då hade alla sömnlösa nätter kanske ändå varit lite meningsfulla. Nu är det otroligt meningslöst.